Öringens lek och förökning – betydelsen av lekbottnens lutning och forsens morfologi

Att öringen leker nånstans, betyder automatiskt inte, att det på våren från lekgrusen kläcks rikligt med småyngel. Två nära varann liggande lekgrus i samma fåra kan fungera som dag och natt, fast de på hösten har haft moderfiskar och fått liknande lekgropar. Beroende på lekplatsens morfologi, lutning och de hur dessa faktorer inverkar lekgrusens strömförhållanden, sandighet och slammighet, kan rommens utveckling och överlevnad variera stort. Även i naturliga och optimala omständigheter är dödligheten under romstadiet och försommaren stor. Även i många restaurerade forsar kan omständigheterna vara långt från optimalt, och yngelproduktion kan därför vara dåligt.

En annan sak är, hur bra de småynglen som kommer ut från grusen hittar skydd och överlever. Under romstadiet och speciellt första två veckor som frisimmande yngel är traditionellt även naturligt högsta dödlighetens tid. Ju bättre man kan minimera onödig dödlighet, desto mera kan man främja yngelproduktion. Med uppföljning av lekgrus och småyngelbiotop, samt genom småjusteringar av lek- och yngelförhållandena kan man rätt lätt göra stora förbättringar.

I alltför många fall har lekgrus blivit gjorda i sådana forsdelar, där lutningen och morfologin (form) är opasslig för att gruset skulle hållas på sin plats och ren. Om platsen under högvatten blir för lugn, sandas och slammar gruset. Om strömhastigheten under flod ökar för mycket spolas gruset iväg. En fungerande lekplats hålls inom optimal strömhastighet genom hela året. Alltför många restaureringar planeras och förverkligas under lågvatten. Därför har man i många fall inte kunnat ta högvattenomständigheterna i beaktande. Därför är det inte sagt att lekgrusrestaureringen ger den effekt som man önskar.

Danskarna bygger ju lekgrus i strömvatten, så att lekplatsen i en bäck skall ha en lutning på 5 ‰. På grund av hydro-morfologiska faktorer brukar strömhastigheten i flod öka kraftigare i bredare vattendrag. I en å på över 15 m i bredd får man högst ha en lutning på 2 ‰. Ju bredare fåran är, desto mindre skall lutningen vara. I samband med restaureringar i Danmark använder man lantmätningsapparatur. I Finland har man ställvis använt korslaser för att meta fallhöjd och lutning. Sådan teknik kostar ca 100-200 euro, och är betydligt billigare än lantmätningspparaterna. I Finland verkar det som om att en optimal lutning för bra fungerande lekbotten i en öringbäck är mellan 5-10 ‰.  

Ett vattendrag med kraftiga flödesförändringar, betyder att grusen skall ha aningen mindre lutning för att hållas på plats. Även i en å med brantare strand skall ha mindre l lutning. Vad som är optimal lutning och morfologi i en fåra, beror på flera olika hydrologiska och andra faktorer. En fungerande lekplats utgörs och karakteriseras av den rådande hydro-morfologin, och är dels en vattendrags-specifik fråga. Om man vill ha möjligast fungerande förökning, bör öringens lekgrus följas upp, och förhållandena kan lätt småjusteras för att göra lekplatsen optimal. En optimal lekplats väljs aktivt av lekfisk, den hålls på sin plats under olika flödesförhållanden, och den hålls ren utan underhåll. Med lekgrusuppföljning får man information om hur högvatten inverkar lekbottnens tillstånd. Lekbottnar förändras och “lever” hela tiden åt olika håll. 

Det är inte bara frågan om att få gruset att hållas på sin plats och rent, utan platsen bör även locka och motivera moderfiskar att leka där. I stället för stora ytor av jämna bottnar, bör man prioritera kortare grunda ställen, åtminstone så att de finns en grop ovanför lekgruset. Litteraturen talar oftast om att gruset skall läggas i forsnacken. I många fall prioriterar moderfiskar lekplats som finns i mittendelarna av forsen. I många restaureringar kan man ha gjort lekgrus i onödigt stora ytor, som är dessutom rätt jämna. För att locka moderfiskar att leka, skall de helst finnas en liten grop ovan om. En tillräckligt stor grop, nära eller helst ovanför lekgruset, som lockar och motiverar större moderfiskar, är nåt som kallas för mesobiotop. Speciellt större moderfiskar vill ha något skydd nära till hands, dit de vid behov kan söka sig till. Mindre moderfiskar har vanligen lättare att hitta skydd. Men för att motivera större moderfiskar behövs en bra grop, dvs mesobiotop.

Småjustering av strömförhållanden i och kring lekgrusen kan förvandla en icke-fungerande lekplats, till optimal och fungerande. Att gräva en grop kan vara en lösning. I andra fall kan de räcka med att man flyttar några större stenar åt sidan, antingen ovanför eller nedan om den tänkta lekplatsen.

Småyngeluppföljnigens betydelse

Om gruset är luckrigt kan småyngel lätt hålla sig i och kring lekgrusen en tid. Efter att småynglen lämnar lekgrusen, är de bara 20-25 mm och har begränsad kraft och simförmåga. Om lekgropen är nära stranden brukar småyngeln söka sig fast intill den grundaste och lugnaste strandlinjen. På kvällen i mörker kan man med hjälp av ficklampa lätt göra småyngeluppräkning. Om man är van att observera småyngel, kan man se dem även på dagen. Reflekterande vatten gör att observering på dagtid är alltid mera krävande och osäker. Då man gör uppföljning med ficklampa på kvällen kan man få pålitligare observationer. På kvällen ser man oftast lätt tvådubbelt mera än på dagtid. På en bra plats kan det finnas närmare 10 småyngel / 1 m2. Medan kring dåligt fungerande lekgrus hittar man vanligen endast 1-2 småyngel på 100 m2. Våruppföljning av småyngel berättar hur bra eller dåligt lekgrusen fungerar och producerar småyngel. Under försommar börjar småynglen så småningom sprida sig på större yta, och söker sig längs med den grunda strandlinjen både upp- och neråt från lekgrusen. Efter 2 veckor som frisimmande kan en del av småyngel hittas 50 meter från lekrusen. Största tätheten brukar i varje fall nog finnas en bra tid efter kläckningen kring de bästa lekgrusen. 

Om man gör småyngeluppföljning i början av sommaren kan man få lekgruspesifik information av hur bra eller dåligt förökningen har lyckats i vissa lekgrus. I sandigt och slammigt lekgrus kan dödlighet under romstadiet vara över 90%, och bästa fall under 10% i rena och bra lekgrus. Hur optimal eller icke optimal morfologin är vid lekgrusen är, kan ha en mycket stor inverkan på förökningen. Småyngeluppföljningen kan ge avgörande information om biotopernas funktion, och om behov till restaureringar eller småjusteringar. 

För att kontrollera fisktätheten senare kan man utföra elfiske, och detta utförs normalt på sensommaren eller hösten. Provfiske med elutrustning berättar nödvändigtvis inte om förökningen vid det närmaste lekgruset. Ensomriga yngel fås från sådana ställen som under provfiskets tidpunkt innehåller en gynnsam biotop för just dessa yngel, samtidigt som området i närheten av lekgrusets kan vara helt tomt. Provfiske lämpar sig inte att undersöka skillnader mellan funktionen av lekgrusen. Elprovfiske ger inte heller svar på frågan om möjliga restaurerings- eller underhållsbehov. Om man vill veta vilka lekgrus som behöver underhåll, är de viktigt att göra uppföljning av småyngel på våren. Då kan man få specifika svar på var och hur väl reproduktionen fungerar. Ju större andel av moderfiskarna som lyckas leka på rena och fungerande lekgrus, desto bättre är förutsättningarna för god yngelproduktion.

 

Mera bilder på uppföljning av småyngel: https://bit.ly/2RX4zPi

Haku

Mitä tänään tutkittaisiin? Perehdy taimenen tilaan esimerkiksi seuraavien listauksien kautta:

Taimenkartta somessa