Vet vi tillräckligt om öringsbestånden, och kan vi restaurera dem på rätt sätt? Om svaren vore ja, skulle vi troligen ha löst de största problemen för länge sedan. Åtminstone i Finlands vattendrag är detta dock inte fallet. Många kritiska frågor är fortfarande dåligt förstådda, och kunskapen är ofta ytlig. Att övervakningen är bristfällig eller obefintlig betyder inte att saker och ting aldrig har fungerat. Men det är inte hållbart att förlita sig enbart på tur.
Fungerande lekbottnar, lyckad lek och en bra start för ynglen är resultatet av många samverkande faktorer. Ibland kan ett stort antal lekfiskar resultera i få yngel, medan ett fåtal lekfiskar ibland kan ge en oväntat stor avkomma. I öringens livscykel är perioden vid lekbottnarna – särskilt ynglens tidiga utvecklingsstadium – en kritisk och känslig fas, där dödligheten kan variera kraftigt. Just denna fas utgör ofta den största flaskhalsen för öringens överlevnad.
Här går vi igenom vad som är bra att känna till om öringens lekfas fram till midsommar och hur bättre uppföljning och djupare förståelse kan förbättra precisionen och effektiviteten i arbetet med att restaurera öringsbestånden.
Öringens rommens övervintring
Rommen övervintrar skyddad i lekbottnens grus från höstens lek ända fram till försommaren, oftast i mer än ett halvår. Denna period påverkas av temperaturerna under hösten, vintern och våren. Ju längre grusbotten förblir porös, syretillförseln till rommen tillräcklig och vattenkvaliteten god, desto lägre blir dödligheten under romstadiet. Variationerna i dödlighet kan dock vara stora: i dåligt konstruerade lekbottnar kan den vara nära 100 %, medan den i välplanerade och underhållna lekbottnar kan understiga 10 %.
En lovande lekbotten kan ändå resultera i noll överlevande yngel. Tillfälliga försämringar i vattenkvaliteten kan förstöra hela romproduktionen. Dessutom kan vattenmögel eller bottenis i värsta fall skada rommen så att inga yngel överlever. Lekens framgång avslöjas först sent på våren eller i början av sommaren, när ynglen börjar ta sig upp ur grusbottnen.
Småyngelfasens känslighet
När öringynglet kläcks ur rommen övergår det till den så kallade gulesäcksfasen, som varar i cirka tre veckor. Under denna period lever ynglet av näringen i sin gulesäck. När näringen tar slut lämnar ynglet lekbottnen. I detta skede är det avgörande att ynglet snabbt lär sig äta och stärka sig. Nykläckta yngel är cirka 20–25 mm långa och rör sig till en början mycket lite.
I en porös grusbotten kan ynglen vid behov återvända in i gruset för skydd. Ynglen lämnar dock inte lekbottnen samtidigt utan sprider sig successivt till de egentliga yngelområdena. Exempelvis täta populationer eller tryck från äldre öringar och andra fiskar kan påskynda deras förflyttning. Även om det till en början kan synas många yngel betyder detta inte nödvändigtvis att lekperioden varit framgångsrik. Tidiga stora observationer kan senare visa sig bli ett bortfall om ynglen inte finner tillräckligt med lämpliga livsmiljöer och skydd.
Under sommarens tillväxt- och överlevnadsfas möter öringynglen många risker och förändringar. Miljöfaktorer, faror och möjligheter varierar, men en sak är säker: öringen är en vandringsfisk redan från ung ålder. Detta gör den till ett extremt utmanande men samtidigt fascinerande objekt för uppföljning och återställningsarbete.
Det finns stora skillnader i öringens livsmiljöer
Strömvatten kan generellt delas in i två kategorier: sådana där öring är den dominerande eller enda arten, och sådana där det finns ett stort antal andra fiskarter, särskilt rovfiskar. I den första kategorin av strömvatten finns det vanligtvis betydligt fler öringyngel, och de sprider sig över ett större område, även till långsamt strömmande delar. När konkurrensen är låg kan hela populationen vara större. De bästa förhållandena för maximal småyngeltäthet uppstår när det helt saknas individer från den äldre årsklassen, det vill säga 1+ års öringar.
Vid yngelräkningar har vi observerat hur äldre öringar attackerar yngel som håller till nära strandkanten, troligen i ett försök att äta dem. Yngel som simmar dåligt är ett lätt byte för hungriga, cirka 10 cm långa öringar. I studier gjorda i Danmark har man visat att i områden där leken varit framgångsrik, men där det finns få skydd för yngel, kan över hälften av 1+ års öringarna ha yngel i magen. Detta tyder på att en betydande del av ynglen faller offer för kannibalism, särskilt när det råder brist på lämpliga yngelhabitat.
Vanligtvis hittas vårens småyngel under yngelräkningarna först i de långsammast strömmande och grundaste vattnen. Direkt efter fasen i lekgruset trivs många småyngel i så grunt vatten att större öringar eller andra fiskar inte kan ta sig dit. Under sådana förhållanden är det enkelt att observera och fotografera ynglen, även om siktdjupet i vattnet är dåligt.
I en bäck i Vanda observerade vi dock ett undantag. På hösten hade det förekommit riklig lek i bäcken, och när vi tidigt på sommaren kom för att räkna och fotografera vårens yngel, var de ovanligt svåra att observera. Småynglen befann sig inte i de grunda områdena, som normalt är fallet, utan rörde sig jämnt över olika delar av strömvattnet, även på mycket djupa områden. Under den sommaren fanns det inga äldre öringar i bäcken, vilket gjorde att ynglen inte behövde söka sig till grundare, mer skyddade platser. Detta visar att öringens miljökrav varierar betydligt beroende på förhållandena samt trycket och konkurrensen från andra fiskar.
I flera bäckar har man observerat att när de två första årsklasserna lever och växer samtidigt, förekommer det sällan två mycket starka årsklasser i rad. Om den föregående årsklassen är ovanligt stark, blir den följande ofta betydligt mindre. Å andra sidan, om en årsklass är svag, får den följande mer utrymme och föda, vilket ofta leder till att den lyckas bättre än genomsnittet. På så sätt kan en svag årsklass följas av en relativt starkare. Denna växelverkan mellan årsklasserna är viktig att känna till. Därför bör man inte enbart fokusera på att studera en enskild årsklass i taget, utan istället se den större helhetsbilden.
Ynglens uppstigning, tätheter och spridning
När ynglen börjar stiga upp från grusbädden, observeras de initialt endast i omedelbar närhet av lekgruset. Under den första dagen kan man se endast en eller två yngel vid grusbäddens kant, men inom en vecka kan tätheterna på vissa platser öka till så mycket som tjugo yngel per kvadratmeter. Uppstigningen från grusbädden börjar långsamt, tätheterna ökar snabbt, och efter drygt en vecka stiger endast enstaka nya yngel upp från gruset.
Enligt observationer producerar lekbottnar som användes för lek tidigt på hösten yngel som stiger upp från grusbädden ungefär en vecka tidigare än bottnar som användes i slutet av lekperioden. Yngel som just har kommit upp från gruset håller sig till en början stilla på sina platser. När de har lärt sig att äta börjar de snabbt utvecklas till bättre simmare och blir mer aktiva. Även om ynglen börjar utveckla revirbeteende, är de fortfarande mycket rörliga, vilket underlättar deras upptäckt.
Viktiga observationer om spridning
Vid uppföljning av spridning har betydande observationer gjorts. Till exempel i Haganbäcken i Helsingfors har en yngel setts simma från grusbädden till bäckens mynning på ungefär en månad. Detta innebär en sträcka på över 800 meter nedströms innan början av juni. Vid högre vattenflöden efter ett större regn kan spridningen nedströms ske snabbt. Under sommaren, när vattenflödet är stabilt och lågt, tenderar många öringar däremot att sprida sig uppströms.
I Munsånsbäck, biflod till Hagabäcken, där leken ofta misslyckas eller inte äger rum alls, finns det kanske inga eller få yngel före midsommar. Men senare under sommaren kan bäcken bli öringförande när yngel sprider sig från bättre fungerande lekområden från mellanpartierna av Hagabäcken upp mot övre loppet i Munsåsbäcken. Till exempel ett år spred sig yngel som var 5–6 cm långa i slutet av sommaren uppströms, vissa så långt som över två kilometer från grusbädden där de föddes. Detta understryker spridningens betydelse vid restaurering och uppföljning av yngelstadiet.
Observationer och variationer i yngeltäthet kan vara stora – på vissa områden är tätheterna nästan maximala, medan situationen på andra platser kan vara betydligt svagare. På de bästa områdena stödjer grunda vatten småyngel i deras överlevnad, men flödesvariationer påverkar livsmiljöerna avsevärt. Om vattenflödet minskar ökar de grunda områdena, vilket gynnar de yngsta ynglen. Å andra sidan, när vattenflödet ökar och vattendjupet ökar, lockar detta äldre yngel till samma områden, vilket leder till konkurrens om livsutrymme. På detta sätt är individer från den första och andra åldersklassen ständigt i interaktion och rörelse.
Mot slutet av säsongen, när första sommarens yngel har vuxit till sig och blivit starkare, räcker inte längre de små och grunda miljöerna som de föredrog i början. Dessa områden blir då tomma, och småynglen flyttar till större och djupare livsmiljöer.
Yngeltätheterna i olika delar av bäckar och forsar kan variera avsevärt och förändras ständigt. Även om elfiske möjliggör en vetenskapligt exakt mätning av tätheten på en specifik provyta, berättar dessa resultat i sig inget om tidigare förhållanden, de faktorer som påverkat täthetsvariationerna eller varifrån ynglen ursprungligen kommer. Tätheterna är en produkt av många variabler, och deras analys kräver en helhetsförståelse om fiskbeståndets dynamik i området.
Det finns skillnader i uppföljningsmetoder
Elfiske är en traditionell och allmänt använd metod för att utreda fiskbestånd i strömmande vatten. Elfisken utförs främst i sensommaren, när sk ensomriga yngel har vuxit till en längd på minst 4 centimeter. I Finland sker elfisken i huvudsak under augusti och september. I Sverige anser dock vissa forskare att metoden inte är alls bra för de allra minsta öringynglen. Om ynglen bedöms vara kortare än 4 centimeter utförs elfiske oftast inte. Småyngel har låg fångstbarhet, och elfiske har visat sig öka risken för dödlighet. Öringar under 4 centimeter är dessutom så fysiskt små att de kan glida igenom håvnätet. Därför görs provelfisken närmast på sensommar eller hösten.
Tidigt på sommaren, när vattenflödena ofta är lägre och strandlinjerna flacka, kan erfarna observatörer upptäcka småyngel i strandzoner även mitt på dagen. De flesta småyngel föredrar dock skuggiga områden, vilket försvårar observationer under dagtid.
Visuella uppskattningar av yngel bör i början av säsongen inledas på platser där lek har observerats under hösten. På dessa områden finns det ofta gott om småyngel tidigt på säsongen, medan det naturligtvis inte finns några på platser där ingen lek har skett. Det är dock bra att komma ihåg att resultaten från elfiske kan vara överraskande. Till exempel kan ensomriga ibland helt saknas på provareal där lek har skett, medan det kan finnas gott om dem på provareal från icke-lekta områden i samma vattendrag. Vid observationer, oavsett om de görs visuellt eller med elfiske, är det inte alltid möjligt att med säkerhet avgöra om ynglen kommer från det närmaste området eller från en längre sträcka nedströms eller uppströms. Därför är varje enskild observation bara en pusselbit i en större helhetsbild av området och fiskbeståndet.
Resultaten från småyngelräkningar kan inte jämföras direkt med elfiske. Observatörens noggrannhet och förmåga att upptäcka yngel, samt hur grundligt småynglens livsmiljöer undersöks, påverkar i hög grad hur många yngel som faktiskt upptäcks. Det verkliga antalet yngel är alltid betydligt högre än det antal som observeras.
Elfiske är den dominerande vetenskapliga metoden för att studera fiskbestånd och utförs huvudsakligen i slutet av sommaren. Detta innebär att när litteraturen hänvisar till ensomrigas livsmiljöer, beskrivs ofta de miljökrav som gäller i slutet av säsongen – det vill säga de förhållanden som 5–8 centimeter långa öringungar behöver. Däremot är livsmiljökraven för öringens kritiska tidiga fas, då ynglen är cirka 2–2,5 centimeter stora och sköra, betydligt sämre kända. Denna brist återspeglas även i restaureringslitteraturen, där de minsta ynglens behov sällan diskuteras. Det är viktigt att förstå att behoven hos ett småyngel skiljer sig radikalt från de sk. ensomriga som är mer än dubbelt så stort.
Den mest effektiva metoden för att kartlägga antalet småyngel tidigt på säsongen i småynglens livsmiljöer är att använda en ficklampa. Observatören kan röra sig längs strandkanten och undersöka områden med långsamt strömmande och obrutna grunda vatten. Under mörker reagerar småyngel vanligtvis inte på ett ljuskälla, men de reagerar däremot på trampande eller plötsliga rörelser. Ju närmare midsommar man kommer, desto senare faller mörkret. Om yngelräkningen kan börja redan ca kl 21 -tiden i mitten av maj, skjuts starttiden fram med över två timmar till nästan midnatt framåt midsommar. Ju längre norrut man färdas, desto kortare blir sommarnätterna, vilket gör räkningen av småyngel något mer utmanande.
När det handlar om en faktisk och dokumenterad yngelräkning, avses en systematisk genomgång av de viktigaste småyngelområdena i hela bäcken eller forsen och en sammanräkning av alla observerade småyngel. På ett välmående avsnitt av en bäck kan det hittas över 1000 småyngel på de områden som undersöks. På sandiga och oskyddade områden kan däremot resultaten motsvara det faktiska antalet yngel, eftersom yngel på oskyddade platser ofta försvinner redan i ett tidigt skede. På skyddade områden förblir yngelantalet däremot jämnare under hela sommaren, vilket gör dessa områden särskilt viktiga för uppföljning.
Endast entydiga och säkra artbestämningar räknas som öring. Öringens yngel kan ibland förväxlas med exempelvis storspigg, småspigg eller abborrens yngel. Vid artbestämning är storlek och simstil ofta bra ledtrådar. Om man närmar sig i skydd av mörkret och belyser försiktigt kan man ofta föra lampan mycket nära öringen, vilket möjliggör att ynglet fotograferas på nära håll med en mobiltelefon eller kamera.
När ynglet växer något större ökar dess rörelse gradvis. Mer aktiv simning och rörelse gör det lättare att upptäcka och identifiera ynglet. Det finns ingen enskild rätt eller fel tidpunkt eller metod för att räkna småyngel eller så kallade noll-yngel. På vissa områden utförs elfiske endast en gång per sommar, medan det på andra områden kanske inte görs alls. Ju bättre man följer upp förhållandena och ynglens situation, desto mer exakt blir bilden av yngeltätheten, områden med svagare och bättre produktion samt helheten. Småyngelräkning är viktig eftersom den genom uppföljningar ger en bättre förståelse och medvetenhet om både öringens lekplatsers funktionalitet och småyngelmiljöns tillstånd.
Instruktioner för räkning av öringens småyngel
Med dessa steg kan du tryggt och effektivt komma igång med att räkna öringens småyngel med ficklampa!
- Planera räkningen noggrant
- Viktiga tidpunkter: Början av småynglens uppkomst i maj samt runt midsommar, då yngeltätheten och spridningen har stabiliserats.
- Förhållanden: Vattennivån bör vara låg och vattnet klart. Undvik räkning direkt efter regn, eftersom grumligt vatten lätt försvårar observationer.
- Förberedelser: Förbered nödvändiga verktyg som ficklampa, anteckningsmaterial och karta över räkningsområdet.
- Tidpunkten och fokusområden
- Maj och försommaren:
- Identifiera framgångsrika lekbottnar: Vilka bottnar har producerat yngel och vilka har misslyckats.
- Kom ihåg att mer än två veckor efter att ynglen börjar synas går det inte längre att säkert säga om de kommer från närliggande områden eller längre bort.
- Undvik att trampa i vattendraget; småyngel som gömmer sig nära strandkanten kan trampas på.
- Mitten av juni och midsommar:
- Vid denna tid har ynglen varit i öppet vatten i cirka en månad, den kritiska fasen av naturligt urval är över, och ynglen har spridit sig avsevärt.
- Ynglen befinner sig nu på lite djupare områden och inte längre koncentrerade till lekbottnarna. Du kan röra dig försiktigt i vattnet, så länge du undviker att orsaka grumling.
- Utför räkningen noggrant och ansvarsfullt
- Rörelse och observation:
- Gå inte på lekbottnar eller områden där småyngel lätt störs. Om du måste röra dig i vattnet, trampa bara på större stenar.
- Rör dig långsamt och tyst för att undvika att grumla vattnet eller göra plötsliga rörelser.
- Använd ficklampa, men undvik snabba ljusrörelser som kan skrämma ynglen.
- Identifiering:
- Öva på att känna igen öringens yngel. Om du är osäker, ta ett foto och kontrollera senare.
- Organisering av räkningen:
- Dela upp ett stort område i mindre delar och utför räkningen på kort tid, exempelvis under flera på varandra följande kvällar.
- Dokumentera observationerna noggrant: räkningsområde, datum, namn på räknarna och antalet yngel.
- Miljöhänsyn:
- Undvik att störa ekosystemet eller närboende.
- Dokumentera och dela observationerna
- Lagring av data:
- Använd anteckningsblock eller färdiga formulär för att dokumentera observationerna.
- Rapportera observationerna öppet, då de hjälper till att bedöma öringsbeståndens status och effekterna av restaureringsåtgärder.
- Lär och utvecklas
- Som nybörjare är det en bra idé att följa med en mer erfaren person för att lära sig goda metoder.
- Dela senare dina egna erfarenheter och tips med andra för att utveckla den gemensamma kunskapen och kompetensen.
Genom att följa dessa instruktioner säkerställer du att räkningarna genomförs effektivt och hållbart samtidigt som du samlar värdefull information om öringens livsmiljöer och styrkan hos olika årskullar.
Text: Henrik Kettunen, doktorand
Bild: Henrik Kettunen och Mika Järvinen