Lekplatsens funktion och öringens framgångsrika förökning är inte en självklarhet. I rinnande vatten är bottnarna, lekplatserna och deras flödesförhållanden ständigt i förändring. Höga flöden formar fåran och bottnens struktur, och dessutom kan trädrester och is påverka strömfårorna. Större lekande fiskar kan också påverka bottnen – ibland genom att rensa upp sedimenterade områden, men ibland genom att flytta grus till mindre gynnsamma platser för lek. En lekplats kan vara utmärkt eller dålig oberoende av mängden lekgrus. Viktigare faktorer är lekbottnens form, sammansättning, flödesförhållanden, mängden lekmogen fisk och vattenkvaliteten.
Lekplatsernas skick och funktion – eller brist på funktion – utgör ofta den svagaste länken i öringens naturliga kretslopp. Även små faktorer kan omvandla en fungerande lek- och uppväxtmiljö till en obrukbar plats eller vice versa. Därför är det viktigt att identifiera kritiska faktorer och utveckla lösningar som förbättrar förhållandena.
Moderfiskbestånd – en minimiförutsättning för återhämtning av öringpopulationer
Lyckad restaurering och funktionella lekplatser kan inte utvärderas utan lekmogna fiskar och lekaktivitet. Först när lekgropar och yngel upptäcks i området får vi indikationer på reproduktionsområdets tillstånd. Om det hittas ens en enda lekgrop på området, kan man vanligtvis förvänta sig att det nästa sommar finns en viss mängd naturliga yngel i området. Ju fler och större lekmogna fiskar som finns på lekplatserna, desto mer rom lämnas kvar i området. Särskilt en ökning i antalet lekgropar höjer förväntningarna på en lyckad reproduktion och en större mängd yngel.
Om lekplatsernas skick är dåligt kan leken bli begränsad. Då tenderar fiskarna att koncentrera sin lek till de bättre områdena, vilket kan leda till överlappande lek och delvis bortkastad potential hos lekmogen fisk. Det är dock viktigt att notera att en stor population av lekmogna fiskar inte alltid garanterar ett stort antal lekgropar. Ju fler lekgropar som observeras under uppföljningen, desto större mängder yngel kan man i princip förvänta sig. Om lekgropar hittas men antalet yngel i slutet av sommaren är lågt eller inga alls, tyder detta på problem med lekgruset, uppväxtmiljöerna för sommarens yngel eller vattenkvaliteten. En fungerande livscykel är alltid en samverkan av flera faktorer. Antalet yngel påverkas inte bara av mängden lekmogna moderfiskar utan också av vattenkvaliteten och lek- och uppväxtmiljöernas skick.
Vid återhämtning av öringpopulationer är det viktigt att med hjälp av uppföljning skapa en helhetsbild av förhållandena och identifiera de största problemområdena. Baserat på denna information kan kostnadseffektiva förbättringar planeras för att åtgärda de viktigaste flaskhalsarna. Flaskhalsarna kan dock variera beroende på området och förhållandena. I denna text fokuserar vi särskilt på aspekter som rör restaurering och underhåll av lekmiljöer.
Lekplatsen är en hydrologisk-morfologisk helhet
Varje vattendrag är unikt, och funktionen hos en lekplats påverkas av den hydrologisk-morfologiska helheten. Hydrologi handlar om vattnets förekomst, kretslopp och egenskaper, såsom variationer i vattenflöden. Morfologi syftar däremot på bäckens eller åns struktur: bottnens form, sammansättning samt dess tvär- och längslutningar, inklusive flodstränder.
Den mest kritiska faktorn för en lekplats är vattendragets beteende under flodtid – inte hur området ser ut vid låga eller medelstora flöden. Hårdaste flödens påverkan avgör i stor utsträckning hur lekplatsens struktur, dvs morfologi bevaras eller förändras över tid. Även större moderfiskars lek ändrar lekbottnar.
Observationer av egenskaperna hos en bra lekplats för öring
Hur väl en plats fungerar som lekplats för öring beror delvis på vilket vattenflöde leken sker vid. Detta kan variera från nästan minimiflöde till mycket höga flöden. Ju högre vattenflöde, desto lättare kan öringen hitta en potentiell lekplats.
Flera faktorer påverkar om en plats är lämplig som lekplats för öring. Lekplatsen bör ha en lämplig lutning och gärna skyddande kanter. Större lekfiskar föredrar lekplatser där det finns en djupare vatten ovanför lekplatsen, sk. mesohabitat. En mesohabitat fungerar som en gömställe vid störningar eller som en viloplats.
Lekplatsens funktion – exempelvis stabiliteten hos grusbotten och risken för sedimentering – bestäms av omständigheterna under hög flöden. Detta påverkas av områdets lutning samt längd- och tvärsnittsegenskaper. I vissa delar av en fors kan flödeshastigheten variera från nästan noll till kraftigt flöde beroende på vattenföringen. Den optimala lekplatsen har en flödeshastighet på 20–50 cm/s året runt. Om hastigheten ökar för mycket spolas gruset bort, och om den minskar för mycket ökar risken för att grusbottnen sedimenteras.
I de flesta forsar finns grus i varierande mängder och med förhållanden som lämpar sig för olika flödesnivåer. Tyvärr ligger grusbottnar ofta på platser som är olämpliga för öringens lek. Om grusbottnar placeras i alltför branta områden under restaureringar spolas de lätt bort vid översvämningar. Vanligtvis återfinns grusbottnar i forsar på nedåt lutande partier, där öringen sällan ens försöker leka.
Viktigt för lekplatsens funktion
För att en lekplats ska fungera väl är det avgörande att vattnet strömmar jämnt över grusbottnen utan att skapa alltför mycket turbulens. En fördjupning, mesohabitat, ovanför grusområdet är ofta till hjälp för att säkerställa detta. Om det finns stenar uppströms som orsakar kraftig turbulens är platsen inte lämplig för öring, och lekfiskarna simmar förbi. Vattenflödet påverkar turbulensen, så en enda sten på fel plats kan avsevärt försämra lekplatsens funktion.
Under torra höstar, när flödena inte når tillräckliga nivåer, koncentreras leken oftast till de nedre delarna av vattendraget. Däremot sprider sig leken under höstar med rikligare vattenflöden till de övre, ofta renare källrika bäckar, vilket i regel förbättrar förutsättningarna för lyckad lek.
Om lekplatsen är välfungerande och det finns tillräckligt med lekgrus, lägger honan alla sina ägg i ett och samma bo. Men det finns många faktorer som kan störa leken eller minska dess framgång. Ibland lägger honan inte alla äggfickor i samma bo. Detta inträffar särskilt på små eller besvärliga lekplatser där leken kan avbrytas och fortsätta på en annan plats. Exempelvis stora stenar inom grusområdet eller brist på grus kan hindra leken.
Optimala lekplatser är i allmänhet begränsade i forsar, bäckar och andra strömmande vattendrag. Många av de platser där öring tidigare har lekt förblir sannolika lekplatser även kommande år. Därför är övervakning och långsiktigt underhåll av lekplatser starkt rekommenderat.
Restaurering av lekplatser
Det finns många sätt att uppnå ett bra resultat vid restaurering av öringens lekplatser. Flera metoder kan användas, som ofta kompletterar varandra. Två ytterligheter är den danska grusläggningsmetoden och den svenska Hartijoki-metoden. Båda metoderna har studerats omfattande och visat sig vara effektiva, trots sina olika tillvägagångssätt.
Den danska grusläggningsmetoden bygger på att man tillsätter grus från sandgropar i bäckar eller forsar. Grus med två olika siktsstorlekar läggs ut för att skapa en jämn lutning på cirka 5 promille. Lutningen mäts och justeras noggrant utifrån hydrologiska förutsättningar för att säkerställa att gruset ligger kvar och minska risken för sedimentering. I Danmark tillsätts inga stora stenar i grusområdet, eftersom den rätta lutningen garanterar optimala strömningsförhållanden under alla flöden. Metoden har gett utmärkta resultat även i områden med intensivt jordbruk, där öringens reproduktion har förbättrats avsevärt. I Danmark är genomsnittstätheten av öringungar i vattendrag cirka 50 ungar per 100 m². I den danska modellen övervakas grusområdenas funktion aktivt och underhållsåtgärder utförs vid behov.
Den svenska Hartijoki-metoden fokuserar däremot på att förbättra befintliga men försämrade lekplatser. Metoden innebär att man avlägsnar stora stenar som stör lekplatsen och samlar naturligt grus från botten med specialverktyg. Detta grus flyttas sedan till områden som öringen föredrar för lek. Naturligt grus från forsen anses ha en form och egenskaper som gör det mer stabilt än grus från sandgropar. Lekplatsen grävs upp, området rensas från sand, och gruset återförs i renat skick. Bottenformen bevaras, vilket förhindrar att gruset spolas bort vid översvämningar. Med hjälp av Hartijoki-verktygen kan stenmiljöerna dessutom organiseras så att skyddade områden skapas runt lekplatsen för känsliga småyngel.
Utmaningar med restaurering i Finland
I Finland har man inte utvecklat omfattande metoder eller enhetliga riktlinjer för att systematiskt lösa problem relaterade till öringens reproduktion. I Sverige och Danmark ägnas betydligt mer uppmärksamhet åt lekgrusområden, som övervakas och underhålls regelbundet. I Finland betraktas restaurering ofta som en engångsåtgärd som genomförs vid lågvatten utan noggrann planering av lutningar eller förhållanden vid högflöden. Ofta återvänder man inte till dessa områden, och lekplatsens tillstånd övervakas inte långsiktigt.
Elfiskeundersökningar visar att tätheten av naturlig öring på restaurerade områden i Finland är under 5 individer per 100 m², vilket bara är ungefär en tiondel av tätheten i de danska vattnen. Förhållandena i Danmark är dock betydligt mer gynnsamma för öring. Där säkerställer grundvattenförekomster en god vattenkvalitet i bäckarna, och restaureringsinsatser har genomförts i stor skala sedan 1960-talet. Dessutom har Danmark omfattande nätfiskebegränsningar vid lekvattendragens mynningar, och öring sätts ut i stora mängder, vilket ökar antalet lekfiskar.
En god funktionalitet på lekplatser beror på många faktorer och inte enbart på hur framgångsrik restaureringen är. Aktiv övervakning, regelbundet underhåll och ett helhetsperspektiv på miljön är avgörande för att stödja hållbart restaureringsarbete och livskraftiga öringbestånd.
Underhåll av lekplatser
I Sverige och Danmark har övervakning och underhåll av öringens lekplatser länge varit en integrerad del av skötseln av strömvatten och återställningen av fiskbestånd. Den svenska Hartijoki-metoden kan snarare betraktas som en underhållsåtgärd än en renodlad restaureringsmetod. Svenska studier har visat att även om lekgrusområden konstruerats för att tåla översvämningar, sliter stora lekmogna fiskar avsevärt på grusbottnarna under lek. Därför är ett gott tillstånd för lekplatser inte bestående, och de slits naturligt över tid. Regelbundet underhåll är därför nödvändigt.
Underhållsintensiteten beror dock på övervakning, prioritering och tillgängliga resurser. Att involvera frivilliga, fiskeentusiaster och fiskevårdsområden som redan är aktiva i området kan avsevärt underlätta underhållsarbetet. Den kanske viktigaste frågan är om det finns tillräcklig vilja att övervaka och åtgärda problemen. Om viljan finns handlar underhåll och övervakning mest om organisering, som kan anpassas till behoven och resurserna i varje enskilt område.
Rekommendationer för planering av underhåll av finska strömvatten
I Finland har man gradvis börjat förstå att traditionella metoder för att skapa lekgrus inte alltid ger fungerande grusbottnar. Många har observerat hur grusområden antingen har spolats bort vid översvämningar eller blivit sandiga, vilket hindrar naturlig yngelproduktion. Spolade områden har ibland försökt återställas med mer grus, men utan att justera lutningar och flödesförhållanden har dessa grusområden ofta spolats bort igen. På motsvarande sätt har grus som är placerat på områden med för låg lutning blivit igenlagt, och åtgärder för att lufta och rengöra dessa har ofta gett endast kortsiktiga resultat. En enda kraftig regnskur eller vårflod kan kväva återställda grusområden.
Lösningen på dessa problem ligger i finjustering av flödesförhållanden och lutningar, det vill säga målmedvetna restaureringsåtgärder som är de mest smarta, kostnadseffektiva och hållbara åtgärderna.
Om Finland vill ha mer hållbara och effektiva restaureringar bör man gå från engångsåtgärder till långsiktig återställning, där noggrant uppföljningsdata används. Målet bör vara specifika restaureringar av lek- och yngelområden, där även förbättringar av yngelmiljöerna i början av säsongen och skydd av lekmogna fiskar beaktas. Om metoder från Danmark, Sverige eller någon annan metod, eller en kombination av dessa, tillämpas spelar mindre roll än att åtgärderna är planerade för att vara effektiva och långvariga.
Målet med restaureringen av öringbestånden genom åtgärder av lekplatser är att förbättra öringens yngelproduktion och stärka bestånden. I Finland har redan gjorts vissa restaureringsåtgärder vid många centrala forsar, men framöver behövs framför allt korrigerande restaureringar och underhållsinsatser som säkerställer områdenas långsiktiga funktionalitet. På vissa platser behövs också effektivare fiskerirestriktioner för att säkra ett tillräckligt antal lekfiskar samt förstärkta vattenvårdsåtgärder för att stödja lekens framgång.
Nyckelfaktorer för en framgångsrik återställning av lekplatser:
- Förståelse och skydd av lekbeståndet: Genom korrekt fiskereglering ska ett tillräckligt antal stora lektorskyddas.
- Lekuppföljning och lekgrop-räkning: Uppföljning av lekplatsers användning och funktion.
- Grundare lekplats: Svagt lutande strömmande områden som är lämpliga för lek.
- Icke-turbulent vatten på lekplatsen: Lugn strömning över lekgruset.
- Heterogent lekgrus: Grus som består av olika storlekar på material och är lämpligt för lek.
- Optimal lutning: Lämplig lutning för att förhindra att gruset spolas bort eller blir för sandig.
- Mesohabitat: En djupare grop, belägen ovanför lekplatsen, ger större moderfiskar ett viktigt skydd.
- Närhet till småyngelhabitat: Skyddade miljöer för de känsliga tidiga stadierna av yngel så nära lekplatsen som möjligt.’
- Preferens för naturligt grus: Användning av naturliga material för att förbättra lekgrusets strukturella stabilitet.
- Förståelse och hänsyn till flodförhållanden: Lösningar som tål varierande flödesförhållanden.
- Vattnets kvalitet: Tillräcklig vattenkvalitet som stöder laxens liv, med bättre potential på grundvattenområden och undvikande av för mycket sand.
Laxens lekplatser är nyckelområden i flodens ekosystem. Deras restaurering och underhåll kräver noggrant planering och långsiktigt engagemang. Genom att följa dessa principer kan man säkerställa att restaureringsåtgärderna är hållbara och stöder laxföryngring och yngelproduktion.
Processen för restaurering och underhåll av lekplatser:
Planering av restaureringen
- Platsbedömning: Identifiera förhållandena och de områden som öringen föredrar för lek genom kartläggningar och lekgrop-räkningar. Områden med påverkan från källor är en stor fördel. De bästa platserna är ofta grusbottnar som lutar svagt från djupare vatten.
- Val av grus: Använd grus som är lämpligt för lek med en partikelstorlek på 2–6 cm. Föredra forsens eget grus. Om naturligt grus inte finns tillgängligt, använd grus från sandgropar i två storlekar (16–32 mm och 33–65 mm).
- Beaktande av flödesförhållanden: Justera lutningen på restaureringsområdet så att gruset förblir på plats utan att siltas eller få för mycket sand. Rekommenderad lutning för lekplats i bredare vattendrag är 1–2‰ och för bäckar så nära 5‰ som möjligt.
Restaureringsarbete
- Placera lekgrus: Flytta gruset på plats, helst forsområdens naturligt grus. Mängden grus är inte kritisk, men säkerställ att inga stora stenar som orsakar virvlar finns i eller ovanför lekdammarna.
- Skapa småyngelhabitat: Ordna grunt, lugnt strömmande områden nära lekplatsen, särskilt vid strandlinjen, för att skapa lämpliga områden för försommarens småyngel. Dessa områden är ofta brist av.
- Arbetstidpunkt: Utför restaureringsarbeten mellan juli och september för att minimera störningar av yngel eller lek. I norra områden kommer ynglen fram från gruset först vid midsommar, och leken börjar redan i mitten av september. I södra områden är den säkra arbetsperioden något längre.
Principer för uppföljning och underhåll
- Regelbunden yngelräkning: Småyngelräkningar i början av säsongen visar på lekens framgång och den senaste åldersgruppen. I slutet av säsongen är elektriska provfiskningar också en viktig del av övervakningen.
- Regelbunden övervakning av lekplatser: Kontrollera årligen att lekgruset är på plats, i lämpliga strömningsförhållanden. Utför en lekgrop-räkning efter leken.
- Flodens påverkan: Höga flöden kan flytta gruset eller blockera lekområden. Återställ skadade områden med precisa restaureringsåtgärder.
- Underhåll av närliggande områden: Förebygg skadlig errosion av jordmassor, som sand eller krossad sten, från att nå bäcken, särskilt nära vägar eller parkeringsområden.
- Bekämpning av sandproblem: Om vattendraget är belastat med sand från dikningar kan problemet hanteras med olika vattenskyddsteknik. Viktigast är att alltid ta itu med de grundläggande orsakerna till sandbelastningen.
Samarbete och expertstöd
- Frivilliga och lokala aktörer: Arbeta öppet och i god samverkan med markägare och involvera lokala fiskeorganisationer, naturvårdsföreningar eller andra aktörer.
- Lokala experter: Rådgör med experter på rinnande vatten och vandringsfiskar eller rådgivningsorganisationer för att bedöma objektet och planera restaureringsarbetet.
- Myndighetssamarbete: Konsultera miljöinspektörer vid behov för att säkerställa att åtgärderna följer lagstiftningen.
- Forskningssamarbete: I projekt är det rekommenderat att samarbeta med fisk- och miljöforskare, eftersom mer exakt information hjälper till att förstå faktorer som påverkar restaureringens framgång eller misslyckande.
Säkerställa hållbarhet och ekologisk kvalitet
- Användning av naturliga material: Använd inte krossad sten, grus eller andra konstgjorda material. Föredra alltid naturligt grus, stenar och trä.
- Långsiktigt engagemang: Restaurering av lekplatsen är inte ett engångsprojekt. Det kräver tid, underhåll och övervakning för att området ska förbli livskraftigt.
- Helhetssyn: I rinnande vattendrag måste hela vattensystemet beaktas, eftersom de övre delarna av systemet spelar en betydande roll. Enskilda åtgärder som fiskvägar, restaurering av forsar eller rivning av dammar är ofta inte tillräckliga om det finns problem med vattenkvaliteten, om lektbeståndet är för litet eller om fisken leker på andra platser än i restaurerade områden. Ju mer exakt de flaskhalsar som påverkar livscykeln identifieras och löses, desto större effekt får åtgärderna. Känn igen och var medveten om eventuella vattenkvalitetsrisker.
- Bekämpning av invasiva arter: Om det finns exempelvis bäckröding i området, bör dessa försöka minska eller utrotas.
Med dessa enkla riktlinjer kan du främja hållbara och livskraftiga lekplatser som stödjer vandringsfiskars, som lax, reproduktion. Noggrant planering, samarbete, öppenhet, deltagande och långsiktighet är nycklar till framgång!
Text och bilder: Henrik Kettunen, doktorand